Här är vad ingen berättar för dig om ett café som ligger i det mest fotograferade området i Québec. Inte Instagram-bilderna, inte Google-recensionerna. Den verkliga dagboken för en vecka, krönika för krönika.

Måndag · 7:12

Den första espresson på veckan tillhör alltid någon som ser ut att inte riktigt vilja vakna än. I morse är det en man i femtioårsåldern, grå ullrock, som går in utan att titta på menyn. Han beställer bara med fingrarna: två små pekfingrar, den universella gesten som betyder två espressos.

Han går iväg fem minuter senare med sina två tomma koppar prydligt placerade på disken. Han sa inte ett ord. Han kommer tillbaka imorgon.

Måndag · 11:30

Ett par kommer med två barnvagnar och fyra barn mellan fem och tio år, mer eller mindre. De tittar tyst på menyn i en bra minut. Ett av barnen frågar om vi har Coca-Cola. Det har vi inte. Han frågar efter apelsinjuice. Det har vi inte heller. Han accepterar till slut en varm choklad som han dricker i rasande fart som om det vore en fråga om liv eller död.

Föräldrarna beställer två latte. De sätter sig ute på terrassen trots att det fortfarande är svalt. De behöver luft, det syns. De stannar i fyrtiofem minuter. Det är både länge och kort på samma gång, beroende på vilken förälder du frågar.

Tisdag · 8:45

En tysk turist kommer in med en uppvikt papperskarta, något man nästan aldrig ser längre. Han letar efter linbanan. Vi förklarar på engelska, med händerna, ögonen, allt vi kan. Han förstår. Han går iväg i rätt riktning, med kartan vikt i fickan på sin regnrock. Han kommer tillbaka och beställer en varm café au lait tjugo minuter senare. Linbanan var stängd för underhåll.

Onsdag · 14:20

En ung fotograf tillbringar två timmar på vår terrass med sin kamera placerad på bordet mellan honom och hans flat white. Han fotograferar inte kaffet. Han fotograferar människorna som passerar i gränden. Han har den där sidoblick, uppmärksam, som inte drömmer utan antecknar. Innan han går frågar han om vi har charkbrädor. Det har vi. Han beställer. Han stannar till klockan 17.

Torsdag · 9:15

En boende i kvarteret kommer in varje morgon sedan vi öppnade. Hon beställer alltid samma sak: en cappuccino med lite mindre skum. Idag frågar hon om vi kan ha kanel i. Det kan vi. Hon säger att det är för att fira något. Vi frågar vad. Hon säger att hon äntligen läst klart en bok som hon inte kunnat avsluta på tre år.

Det är den bästa anledningen att ha kanel vi någonsin hört.

Fredag · 17:45

Helgen börjar här en fredag kväll, när kvarteret ändrar tempo. Arbetarna lämnar plats åt flanörerna. Rösterna höjs ett snäpp. Någon beställer ett glas vin. Sedan ett till. Espressomaskinen går snabbare, ostar från Québec kommer ut en efter en.

En man sätter sig ensam med en bok och ett glas rött. Han läser i två timmar utan att lyfta blicken. Innan han går lämnar han boken på bordet. Det är en roman av Patrick Modiano. Vi lägger den bakom disken för att se om någon frågar efter den. Ingen frågar. Vi kommer till slut att läsa den.

Söndag · 10:00

Söndag morgon är veckans långsammaste och vackraste service. Folk kommer utan klocka, utan schema. De stannar länge. De tittar på gatan. Ibland pratar de tyst som om kvarteret fortfarande sov lite och de inte ville väcka det.

I morse beställde en man en espresso och frågade om det spelades musik. Vi sa att ja, ibland, men inte i morse. Han sa att det var bra så. Han satte sig vid fönstret och satt en och en halv timme med sin tomma espresso framför sig och tittade på de regnvåta gatstenarna.

Det är så ett café i Petit Champlain är. Inte bara kaffe. En plats där folk kommer med något och går därifrån med något annat. Man vet inte alltid vad. Men man ser det i deras ansikten när de går.